Majornas bibliotek 11-23 april 2022

Däremellan ihop med Anna Henriksson

Punktering 2019

Published at Fog förlag. 

First shown at Gallery 54s exhibition with members 13-18 dec 2019.

välkommen till vernissage 13 januari 2018 kl. 12 - 16

I utställningen Övergångar visas verk av fem konstnärer. Verken har det gemensamt att de undersöker och använder sig av boken eller häftet som form och plats för det konstnärliga arbetet. Fem verk presenteras, verk som alla berör begrepp som artists’ books, fotoböcker eller fanzines och där alla fungerar som konstverk i sin egen rätt. Alla verk kommer vara tillgängliga för läsning eller bläddring, precis på det sätt ett häfte eller en bok är tänkt att upplevas.

Kritiklabbet.se 170331

Var befinner sig marginalen tidsligt? Hur långt bortom är ett ”vid sidan” av läsningen? Sebastian Andersson såg Stina Petterssons utställning Mitt i en mening som visades från slutet av februari till mitten av mars på Galleri Verkligheten i Umeå. Hans kritiska tankar presenteras här som en marginalia förskjuten på marginalians vis, med undantaget att källan, utställningen, inte längre existerar. På så sätt understryks mycket av kritikens väsen: ofta tvingas den förhålla sig till en fantom, den kritiska texten äger en annan temporalitet än utställningar eller sceniska produktioner. Pettersson verk ger en utmärkt ingång till en utforskning av komplexitet av verk i nutid och dåtid. 

Stina Petterssons Mitt i en mening undersöker språken som inte räcker till – dess ömtålighet och parallella meningar, samt hur händelser i tid och rum alltid skapar förskjutningar som påverkar vår kommunikation. Med verk gjorda mellan 2008 och 2017 för Pettersson flera parallella samtal om betydelse och mening i språken och tar som startpunkt handlingarnas yttersta rum – marginalerna, de förmodat tomma avstånden. Gränsområden mellan delar, platser och tillstånd som ofta antas vara det explicitas motsats och förutsättning. Bokstäver och ord ställs i en relation där de utövar ömsesidig påverkan på konstverkens gestaltade form.

Det som förbinder verken med varandra är ett gediget arbete med texten som hantverksmaterial. Pettersson, som tidigare har arbetat med skulptur och video, utmanar i utställningen vår uppfattning om ordens mening och betydelser genom att arbeta med förskjutningarna som våra handlingar skapar i rum-tid. Resultatet blir en sorts experimentell typografisk odyssé. 

I texthäftet ängar, för att förbli ängar, bör slås (2014) har konstnären behandlat texten ungefär som man gör en sommaräng. För den som brukar marken tar det flera år. Syftet med en välmående ängsmark är att främja biologisk mångfald vilket i förlängningen gynnar hela ekosystem. Petterson har imiterat jordbrukarens handling och öppnat hål i papperssidorna för att bereda plats där orden kan röra sig genom häftet. Några ord har skurits ur för att lämna plats åt andra. Således skapas ett flertal möjliga förbindelser där orden kan röra sig fritt mellan sidorna. Det gör texthäftet (som mer liknar en skulptur) till ett föremål som uppmanar oss att laborera med och undersöka det; vända blad och läsa baklänges; för att utforska textens multipla meningar och betydelser.

 Konstnärens ympning ger texten en öppen infrastruktur där läsaren i viss mån själv kan bestämma vilka relationer hen vill göra mellan orden och sidorna, upphovspersonens närvaro blir överbestämmande pregnant. I sammanhanget påminner ängsmetaforen om att språk som inte vårdas riskerar att växa igen till en homogen massa. Mellan idé och utförande finns det här, förtjänstfullt, inget mellanrum.

 Ett antal av utställningens övriga gestaltningar förmedlar något vars närvaro vanligtvis förstås genom dess frånvaro – eller inte alls. Det verk som mest tydligt (rent av bokstavligt) tar sig an tomrummets tematik är I begynnelsen fanns mellanslaget (2012). Verket är en litterär bearbetning av Johannesevangeliet 1:1-5 där det står att Ordet i begynnelsen var Gud och att ”Allt blev till genom det” och att ”Ordet var liv” vilket i sin tur var ”människornas ljus”. Det är ett typografiskt experiment som utspelar sig över 60 sidor som hänger på en vägg i huvudbyggnadens bottenplan. Gestaltningen påminner om hur en slutkopia av ett textverk kan se ut innan det skickas för tryck. Som en förhandsgranskning, vilken på ett överskådligt sätt låter oss följa händelserna i texten och samtidigt studera dess form. På blad efter blad, och i en viss ordning, får vi följa med när konstnären laborerar med texten. 

Till en början skriver Pettersson ut mellanslag mellan orden. Vi ser dem stå i vad som brukade vara deras skyddade rum, men nu som obekväma kroppar helt nära de konventionellt meningsbärande orden. Konstnärens ingrepp i texten varierar i omfattning men eskalerar hela tiden enligt en pulserande dramaturgi. Mellanslagen tar fysisk form och breder ut sig ännu mer; de försvinner, bara för att återvända med kraft och i stora antal.

 Genom handlingen att skriva ut mellanslagen synliggör Pettersson en del av skriftspråkets struktur som befinner sig bortom det visuella. En del, som trots det är viktig för hur vi kan förstå vad som skrivs. Det liknar med andra ord hur mellanrummen existerar i talat språk. När vi talar andas vi. Vi harklar oss – hostar, och biter oss i läpparna. Suckar. Överallt i talet finns det små och mer eller mindre omedvetna krumsprång som låter. Dessa oartikulerade (eller icke begreppsliga) akter bereds plats i språket genom avståndet mellan ord och termer. Utan dem skulle allt hända samtidigt. Det är följaktligen genom dessa utrymmen som allt tal blir möjligt.

 Valet att arbeta med Johannesevangeliets begynnelse är ingen slump. Det är en passage där människans relation till ordet (och således till Gud) fastslås och allt som finns i relation till det som inte finns. Vi kan läsa om hur ljuset (ordet, liv, Gud) lyser i mörkret och att mörkret inte har övervunnit det. Genom att utforska mellanslagets vara och dess plats i språket utmanar Pettersson en gammal utsaga. Hon visar med sitt arbete minst två saker: Det finns mening i det som inte syns, och även det som inte syns har betydelse. 

Stina Pettersson använder nästan inga konventionella bilder i utställningen. Alltså inte teckningar, målningar, fotografi eller rörlig bild. Istället låter hon bokstäverna och textens form till stor del bestämma gestaltningarnas visuella uttryck. Genom att utgå från texten har konstnären skapat visuellt sett avskalade verk som trots det är både bildmässiga och skulpturala. Den återhållsamma formen ger utställningen en nästan ikonoklastisk prägel. Konstnären verkar upptagen med en askes i förhållande till bilderna som i relation till vår samtids överflöd av visuell stimuli är högst intressant. 

Ett verk som däremot snubblar något är ecout ekot (2017), ett kombinerat performance och text-/videoverk som visades i gårdshuset samt på en bildskärm i galleriets kök. Ordet ecout kommer från franskan och betyder lyssna, och ekot är i det här fallet en referens till både ett ljudfenomen vars förekomst beror på rumsliga förutsättningar, samt namnet på ett svenskt nyhetsprogram. Verket går ut på att konstnären iklädd hörselkåpor lyssnar på radio och samtidigt skriver ned det hon hör på en vägg. Samtidigheten i händelserna gör det omöjligt för nedteckningen att omfatta allt. Därför täcks väggarna av på varandra följande lösryckta fragment. Verket har tidigare framförts på ”The Custard Factory”, ett kulturcentrum i Birmingham, samt på Konstepidemin i Göteborg.

 Jag som var närvarande under vernissagekvällen såg när konstnären tog på sig hörselkåpor och skrev det hon hörde på väggen. Vilket var fint. Det kändes som om hon med det överlämnade verket till platsen. Delen som visas i köket har en mer dokumentär prägel. Det är en videoinspelning av skrivhandlingen. Problemet som uppstår i efterhand menar jag beror på en tomhet som performancedelen lämnar efter sig. Visst, orden står kvar som vittnesbörd av den försvunna handlingen. Men, förbindelsen mellan verkets delar blir också något svag.

 Stina Petterssons utställning Mitt i en mening ställer frågor som rör våra språk, deras teckensammansättningar och mening. Hur skapas mening och betydelser genom våra kommunikativa handlingar i tid och rum? Vilken betydelse har det som är uttalat respektive det som inte är det? Det är ingen enkel sak. I vår samtid, där sociala medier har gjort det möjligt att uttrycka sin mening med en direkthet och räckvidd som inte tidigare var möjlig är det nödvändigt att uppmärksamma meningarnas mångtydighet. Eftersom att en stor del av våra kommunikativa handlingar numer inte begränsas av rummet är det kanske framför allt viktigt att åter igen knyta ett tänkande subjekt till dem. En av de stora förtjänsterna Stina Pettersson gör i sin utställning är precis det. Med djupt uppfinningsrika gestaltningar påminner hon om att ordens mening och betydelse börjar i oss. Allt är inte relativt – allt är relationer.

 Sebastian Andersson 

Mitt i en mening / Galleri verkligheten Umeå

24 feb - 18 mars 2017

Recension Västerbottens-Kuriren 2017-03-09

Betydande mellanslag

Konstnären Stina Pettersson använder upprepningen som metod för att finna sanningen.

Att undersöka upprepningen, men kanske framför allt – det uteblivna och osedda, det marginaliserade och bortvalda kan man nog säga att Stina Pettersons senaste utställning på Galleri Verkligheten handlar om. Petterson, som fått sin konstnärliga utbildning vid Umeå Konsthögskola utgångsklass 2004 har i det syftet ägnat texten och dess fragment särskild uppmärksamhet.

”I begynnelsen fanns mellanslaget” är ett av verken i utställningen som betraktar och lyfter fram det som vi vanligtvis inte ser. Utan det tomma blanksteget skulle en text bli svårläst, utan dess osynlighet skulle orden inte få sin plats. Petterson undersöker vidare dolda mönster i texten i verket Bergöga och i verket ”Underline” har hon låtit strecket som stryker under bli själva meddelandet, själva sättet att kommunicera, själva språket.

Hon fortsätter att vrida och bända på språket i Traducción inversa då hon översätter en Tomas Tranströmer text från spanska och sedan återigen till svenska, som en slags visklek, där det blir möjligt att spåra vissa nyansers försvinnande?

Den performance vi blir bjuden på vid vernissagen består i att konstnären med hörlurarna på, skriver av nyheter samtidigt som de läses upp i den mån hon hinner uppfatta alla orden. Hela gårdshuset är fyllt från golv till tak med dessa fragmentariska meningar som i sin helhet kan bli ett kraftfullt stickprov av ett nu.

I verket Tappad plats har de platser som blir över vid stads- byggandet ägnats en ovanligt engagerad uppmärksamhet. Här blir också konstnärens starkaste ambition som tydligast . Dessa platser som anses obrukbara och får växa igen med ogräs lyfts fram och det osedda får sitt hemliga mästarvärde. I allt finns ett jämlikt värde om vi bara ser det. Petterson gör platsen där förståelsen för att det ena alltid är beroende av det andra bli synlig och det blir också det självklaraste beviset för alltings lika värde.

Mellanrummet är lika mycket värt som ordet liksom skuggan har samma värde som kroppen den reflekterar. En icke hiearkisk värld pulserar och lever i skymundan av den elitiska världen där bara vinnaren räknas.

Kanske går det att säga att Petterson använder upprepningen som metod till att finna den sanningen? Upprepningen som en metod att bygga en stark relation till det som inte getts värde. Det som återkommer bygger en grund för något större? Även om det verkade vara så betydelselöst som ett mellanslag i begynnelsen.

Marit Strandberg

Mitt i en mening / Galleri Verkligheten / Umeå 170224-170318

Under namnet Mitt i en mening visar Stina Pettersson enskilda verk gjorda under åren 2008 till 2015 i form av installationer, texthäften, affischer och performance.

I samtliga verk har hon använt text som material, och låtit texten bygga verken. Tidigare arbetade hon med skulptur och video, och i hennes textarbeten kan man se spåren av ett fortsatt arbete med rumslighet och rörelse. Hon återkommer ofta till upprepningar, för att hitta en form och skapa en rytm. Hon intresserar sig för det som finns i marginalen mellan olika delar, platser eller tillstånd. Det som finns i brytpunkten där något övergår till något annat.

I Mitt i en mening visar hon bland flera, verket Tappad plats - Ruderatmarkens funna flora (2015). Verket är en klassisk flora plansch med växter plockade från en så kallad ruderatmark i en stad. Ruderatmark eller på engelska Wasteland eller Sloap (Space left over in planning) är en plats där människan har varit och trampat upp marken, men som sedan inte används till någonting. Det är en väldigt gynnsam plats för vissa växter, de som vi ofta benämner som ogräs. Där kan också uppstå en speciell fauna, och blir ibland också ett utrymme för människor att kunna utöva aktiviteter som det inte finns någon annan plats för i samhället. Planschen belyser vad vi ser som värdefullt och vem som definierar vad som är värdefullt, och om hur vi alla behöver en plats där vi kan växa och vara trygga.

En röd tråd i Stina Petterssons arbete är försök att fånga fragment av den kommunikation som sker genom tid och rum, ibland via en text, och att gestalta det som sker i den förskjutning som tiden ger. Verken söker efter de parallella historier som löper längs med de berättelser vi får höra. De skulle också kunna vara försök att med språk gestalta det som inte språket kan förmedla. Att genom språk som inte räcker till hitta fram till någon annan.

Within the name Mitt i en mening Stina Pettersson shows some of her separat work from 2008 to 2015 together in one exhibition. She shows installations, booklets, posters and performance.

In all of her work she uses text as material, and uses text to be the standing point of the piece.

Earlier she worked with sculpture and video, and you can see the continuation of working with space and movement in her work with text. She often uses repetition to find a shape and to create a rhythm. Her interest lies within what´s  in the margin between two different shapes, fields, places or conditions. She tries to find the one spot where something transform to something else.

In Mitt i en mening, she shows among others the piece Tappad plats - Ruderatmarkens funna flora (2015). This work is made as a classical botanical poster with plants picked at a so called Wasteland or Sloap (Space left over in planning). A Wasteland in a city is a place which has been used by man, but no longer has any special purpose. It can be a good place for plants and animals that don´t exist together in any other environment. It can also result in actions by mankind that there aren´t any other place for in society. The poster says something about what we value and who decides whats valuabel. And about the importance of finding a place were you are able to grow and to feel safe.

Stina Petterssons work try to capture  fragmentation of the communication made through time and space between the writer and the reader, and to give shape of the shifting in the text that is made thru time. The pieces seek to find the untold stories that runs next to the stories we get to hear. The pieces could also be an attempt to, by using text, try to communicate what the text fail to say, an attempt to reach someone else within a language that fail to fulfill the things that aims to be said.

151212-160214 Museo de la ciudad Querètaro Mexico

Traducciòn inversa (eng. Inverted translation)

Tappad plats - Ruderatmarkens funna flora 2015

Bilaga nr. 3

Release på Skånes konstförening Malmö 150912.

Air tree mountain

Sandqvist Journals nr.4 2014