Konstnären Stina Pettersson använder upprepningen som metod för att finna sanningen.
Att undersöka upprepningen, men kanske framför allt – det uteblivna och osedda, det marginaliserade och bortvalda kan man nog säga att Stina Pettersons senaste utställning på Galleri Verkligheten handlar om. Petterson, som fått sin konstnärliga utbildning vid Umeå Konsthögskola utgångsklass 2004 har i det syftet ägnat texten och dess fragment särskild uppmärksamhet.
”I begynnelsen fanns mellanslaget” är ett av verken i utställningen som betraktar och lyfter fram det som vi vanligtvis inte ser. Utan det tomma blanksteget skulle en text bli svårläst, utan dess osynlighet skulle orden inte få sin plats. Petterson undersöker vidare dolda mönster i texten i verket Bergöga och i verket ”Underline” har hon låtit strecket som stryker under bli själva meddelandet, själva sättet att kommunicera, själva språket.
Hon fortsätter att vrida och bända på språket i Traducción inversa då hon översätter en Tomas Tranströmer text från spanska och sedan återigen till svenska, som en slags visklek, där det blir möjligt att spåra vissa nyansers försvinnande?
Den performance vi blir bjuden på vid vernissagen består i att konstnären med hörlurarna på, skriver av nyheter samtidigt som de läses upp i den mån hon hinner uppfatta alla orden. Hela gårdshuset är fyllt från golv till tak med dessa fragmentariska meningar som i sin helhet kan bli ett kraftfullt stickprov av ett nu.
I verket Tappad plats har de platser som blir över vid stads- byggandet ägnats en ovanligt engagerad uppmärksamhet. Här blir också konstnärens starkaste ambition som tydligast . Dessa platser som anses obrukbara och får växa igen med ogräs lyfts fram och det osedda får sitt hemliga mästarvärde. I allt finns ett jämlikt värde om vi bara ser det. Petterson gör platsen där förståelsen för att det ena alltid är beroende av det andra bli synlig och det blir också det självklaraste beviset för alltings lika värde.
Mellanrummet är lika mycket värt som ordet liksom skuggan har samma värde som kroppen den reflekterar. En icke hiearkisk värld pulserar och lever i skymundan av den elitiska världen där bara vinnaren räknas.
Kanske går det att säga att Petterson använder upprepningen som metod till att finna den sanningen? Upprepningen som en metod att bygga en stark relation till det som inte getts värde. Det som återkommer bygger en grund för något större? Även om det verkade vara så betydelselöst som ett mellanslag i begynnelsen.